Det är lätt att missbedöma samspelet mellan klockan, tunnelbanetidtabellen och sin egen efterblivenhet och så var fallet även igår. Inget slår känslan av att se det där förbannade tåget svischa förbi just innan du nått till den strategiska punkt från vilken du vet att du hinner springa till perrongen och slänga dig in i kupén. Föjlaktligen ramlade jag aningen sen och förvirrad in i nåt provisoriskt vardagsrum under jord som vaktmästaren envisades med var Salong Nr 5 på Victoriabiografen, men har man ett kilo popcorn i den ena handen och en iskall Coca i den andra, ja, då tjafsar man inte, om man säger så.
Waltz with Bashir var fucking brilliant.
